omkring utan kläder och sparkade fotboll. Jag låtsades måtta ett skott rakt emot honom, varpå han intar en keeper-pose, lutar sig framåt med händerna åt sidorna och backar... ...rakt in i granen! Ja, jag såg det komma, nej, jag ingrep inte. Tur var väl det, för inte nog med att han bjöd på en väldigt härlig förorättad min när den lilla rumpan kom i kontakt med de vassa barren, han säger också, högt och tydligt "GRANJÄVEL!". Jag kunde absolut inte hejda mitt skratt utan fick kasta mig i sidled med ansiktet i en kudde i soffan. (Det sägs att det är början till slutet om man ger positiv bekräftelse på sådant beteende.)
Jag har dock i och med detta bestämt mig för att vara liberal, det blir inget förbud mot svordomar! Huvudsaken är att de används rätt. Han kommer inte få använda svordomar i brist på bättre uttryck, men i vissa fall är det ju så befogat. Han har ju uppenbarligen fattat, vem vet hur länge han har haft -jävel i sitt ordförråd utan att säga det. Han har sparat på det till absolut rätt tillfälle! Det hade inte haft riktigt samma beskrivande stuns om han hade sagt "granrackare" i det läget, eller hur?
Emma och Johnas skrattade lika mycket som jag gjorde när jag hörde det första gången :)
SvaraRadera